Thursday, August 17, 2017

UD-diplomater är inte precis jordens salt

Actiongenren är egentligen inte min kopp te, och i början irriterade jag mig mycket på Andreas Normans En rasande eld. En actionthriller sprängfylld med nördig UD-jargong och en hel del små men störande faktafel*.

Boken handlar om Carina, supertjänsteman på UD. Hon jobbar långa dagar, har jätteeffektiv koll på mejlkorgen och räddar hela världen med sina fantastiska promemorior. En dag får hon en USB-sticka av en okänd man som är uppenbart livrädd. Naivt skickar hon vidare stickans innehåll till sina chefer och blir genast haffad av SÄPO och anklagad för terrorism. Men är Carina verkligen oskyldig - eller är hon ett instrument i händerna på sin eventuellt jihadistiske pojkvän? Och varför är brittiska underrättelsetjänsten så mån om att få ta över hela utredningen?

Norman är själv UD-karriärist och han har naturligtvis skrivit upp departementet till att verka glammigare, viktigare och mer avancerat än det är i verkligheten. Jag har själv jobbat en vända där och känner inte igen det "stentuffa" dagliga arbetet som Norman beskriver - men är helt med på att alltför många på den arbetsplatsen faktiskt tar sig själva på just såhär stort allvar.

Nåväl, trots att boken och jag kom på kant med varandra i starten så tar det sig faktiskt och texten får sitt existensberättigande. Den gör nämligen en rejäl vändning och utvecklar sig till en kritik mot paranoida säkerhetstjänster, ett ganska intressant spår. För den som vill ha en spännande bladvändare i hängmattan är detta en bra bok - tro inte för mycket på detaljerna bara.


*Framför allt om Bryssel, som Norman tydligen känner till sådär vagt som diplomater gör när de bara reser in för rådsmöten ett par gånger om året. Andreas Norman, om du läser detta: gatuskyltarna är på BÅDE franska och flamländska och det är alltså helt onödigt att skriva ut "Place Hortaplein", det är meningen att en ska välja antingen det ena eller det andra.

Wednesday, August 16, 2017

Bronsåldersgraffiti

Vi tog med Tassahunden på en liten utflykt i fornminnesrika Uppland. Tittade bland annat på bronsålderns svar på Instagram, hällristningarna i Övre Rickeby. Fantastiska samlingar grisar, båtar, sneda gubbar och något som ser lite ut som en tjock dinosaur.

Hittade också en underbar griskrokodilkamelgrej från 1480 i Härkeberga kyrka.

Men hur söt den än är - om det här var allt de hade att "läsa" förr i tiden måste livet ha varit fruktansvärt tråkigt.

Tuesday, August 15, 2017

Corrigendum: Spitteler och Benavente

Jag har tydligen räknat fel och har FEM gamla nobelpristagare kvar att läsa.

Eugene O'Neill
Giorgos Seferis
Henri Bergson
Carl Spitteler
Jacinto Benavente

Varav den siste inte verkar gå att få tag på via mitt bibliotek. Vafalls? Ska jag behöva falla på målsnöret? Ge upp min nobelläsning med en futtig gubbe kvar? Missa inte den spännande fortsättningen!*


* Kanske inte jättespännande. Missa inte den ganska spännande fortsättningen!**

** Okej, det är fortfarande en överdrift. Missa inte den eventuella fortsättningen.***

*** Om du missar den eventuella fortsättningen gör det inte så mycket heller.

Monday, August 14, 2017

Eszters arv

Författaren Sándor Márai stod på listan med ungerska boktips jag fick av min f.d. kollega/PT. Jag fick tag i korta romanen Eszters arv, på mitt bibliotek, efter diverse turer hit och dit.

Eszter lever tillsammans med en äldre släkting i ett stort men slitet hus. Hon har ingen direkt inkomst och alla värdeföremål hon tidigare ägde blev hon blåst på av en svindlartyp som sol-och-vårade henne och sedan gifte sig med hennes syster. Och nu plötsligt, efter många år, ringer han och meddelar att han kommer på besök. Eszter förstår precis vilken katastrof detta kan bli och alla hennes vänner avråder henne från att ge mannen ett enda öre. Den här gången ser Eszter igenom honom och hans trollbindande lögner. Ändå slutar besöket med att Eszter inte längre har något hus.

En fruktansvärd liten berättelse! Om ensamma kvinnors sårbarhet och om de manipulativa typernas alltför stora makt. Med utifrånperspektiv är det ju klart att hon egentligen borde ha utdelat en rejäl pungspark, men Márai berättar ändå så att det blir lite rimligt att hon låter sig luras, igen.

Sunday, August 13, 2017

Sipseys kokospaj

Ur Stekta gröna tomater på Whistle Stop café plockade jag det här efterrättsreceptet för ett bokbak. Sipsey är den lilla svarta kvinnan som hjälper Ruth och Idgie på caféet - hon som lagar all mat och som tar hand om Buddy junior. Sipsey har särskilt bra hand med gjutjärnsstekpannorna...
Sipseys kokospaj

Pajskal
125g smör
3dl mjöl
1 ägg

Kokoskräm
3 äggulor
1 dl socker
1 krm salt
2,5 msk maizena
1 msk smält smör
5 dl kokhet mjölk
2,5 dl kokosflingor
1 tsk vaniljsocker
1 tsk rom (valfritt)

Maräng
3 äggvitor
1 msk socker

Hacka ihop pajdegen och låt vila i kylskåp en halvtimme innan förgräddning, ca 15-20 minuter i 200 grader.

Vispa äggulor, socker, salt och maizena. Vänd ner det smälta smöret. Vispa ner äggsmeten i kastrullen med den precis uppkokade mjölken. Flytta kastrullen till ett vattenbad (kokande) och fortsätt vispa tills smeten tjocknar. Blanda då ner kokosflingorna, vaniljsocker och eventuell sprit. Häll smeten i pajskalet.

Hårdvispa äggvitor och socker till en marängsmet och bre på toppen av pajen.

Grädda i ugn ca 20 minuter, 150 graders värme.
Recension:
Frasigt pajskal med krämigt innehåll och fluffig maräng på toppen. Sött och lite annorlunda. Go Sipsey!

Saturday, August 12, 2017

Herrklären

Det tyska ordet för mainsplaining är så genialt: Herrklären.

Herr + Erklären.

Är det någon som har lyckats bygga en lika elegant översättning på svenska?

Friday, August 11, 2017

Stekta gröna tomater

Jag har naturligtvis sett filmen som var så stor på nittiotalet - nu har jag även läst boken. Fannie Flaggs Stekta gröna tomater på Whistle Stop café.

Det ena spåret: olyckliga och lite överviktiga Evelyn finner en oväntad väninna i Ninny, en gammal kvinna med mycket att berätta. Mötet med Ninny gör att Evelyn blir modigare, mer självständig och får äntligen kontroll över sina klimakteriebesvär. I parallellspåret: Ninnys berättelse om den rasistiska södern på tjugo- och trettiotalet och framför allt om kärleksparet Idgie och Ruth som drev ett ganska radikalt café mitt i ett KKK-territorium.

Boken är lika rejäl och härlig som filmen, trivsam och mysig underhållning. Inga stora åthävor, bara en stor dos sunt förnuft, jordnära feminism och massor av kärlek men med minimalt slisk. Idgies sätt att uppfostra den gemensamma sonen är föredömligt. Om alla söner fick så tydliga instruktioner av sina föräldrar skulle Linnéa Claeson få ägna sitt instagram åt handboll istället.

Och dessutom: i slutet av boken kommer tio sidor recept! Inte för att jag vet var man köper gröna tomater, men ändå.