Friday, May 25, 2018

Om rätten till den egna kroppen

En nyckelscen i Alias Grace är när Graces väninna Mary genomgår en olaglig abort. Kanske är det detta blodiga trauma som orsakar resten av händelsekedjan - dubbelmorden, den långa fängelsetiden för Grace.

I Margaret Atwoods hemland Kanada är abort numera lagligt, men stora delar av världen låter fortfarande inte kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Följden blir att kvinnor dör, ofta mycket plågsamt. Där abort är olagligt, där dör kvinnor. Även på Irland som ju  är ett modernt och civiliserat land!

Irländarna röstar om det kvinnofientliga abortförbudet idag. Jag håller tummarna så hårt jag kan och hoppas att irländskorna snart ska få rätten att välja själva.

Thursday, May 24, 2018

Hemsökelsen

Vi har ett roligt sällskapsspel som heter Betrayal at House on the Hill som bygger på en bok av Shirley Jackson: Hemsökelsen på Hill House. Nu har jag både spelat spelet och läst boken.

En blandad grupp människor - en äldre professor, en ung man, två unga kvinnor - tar sig an ett mycket hemsökt hus som står tomt och övergivet. De utforskar rum efter rum i den labyrintartade arkitekturen (eller flyttar sig rummen?). De ställer upp dörrar som omedelbart stänger sig själva igen när de tittar bort. Det är blodig skrift på väggarna, mystiska kalla fläckar och vinddrag och något som knackar på dörrarna om natten när de försöker sova...

Det är en kort och mycket mystisk roman där en måste läsa en del mellan raderna. Huset gör huvudpersonerna gradvis allt galnare och det är svårt att säga vad som händer på riktigt och vad som händer i deras huvuden ibland. Men det är ju en spöksaga, så det passar in.

Däremot lite väl svulstigt och träigt språk emellanåt, oklart om det är översättningen eller författaren som är orsak.

Helhetsintryck: underhållande. Särskilt spelet, även boken.

Wednesday, May 23, 2018

Belgisk sportklubb

En självklar trio! Tennis - hockey - bridge.
Skulle kanske kunna bli en ny modern trekamp?

Tuesday, May 22, 2018

Alias Grace

Bokklubben läste Atwood, Alias Grace. Den fick höga betyg, som vanligt när Atwood har varit i farten.

Alias Grace är annorlunda än Atwoods andra: den handlar inte om en dystopisk framtid utan är en historisk roman med verklig förlaga. Kanada, artonhundratal. Grace Marks sitter i kvinnofängelse efter att som sextonårig tjänsteflicka ha varit inblandad i ett brutalt dubbelmord. Men vilken roll spelade Grace i morden? Är hon ett offer eller en mördare? En psykolog skickas in för att göra en bedömning och ta reda på sanningen i en undersökning inför eventuell benådning.

Det är spännande, flerbottnat och klurigt! Starka feministiska drag och bladvändande intrigupplägg. Grace Marks är en fantastisk karaktär, mångsidig och djup. En vet aldrig riktigt var en har henne. Det enda jag inte gillar med den här romanen är slutet.

Alias Grace har också filmats till Netflix-serie, ska försöka få fatt i den också eftersom flera bokklubbare sa att den var lika bra som boken.

Sunday, May 20, 2018

Det måste ha varit ett fantastiskt garden party

I översättning: "Till Markis de Villalobar, Spaniens ambassadör, till minne av trädgårdsfesten som han ordnade här i Val-Duchesse den 8 september 2017 till förmån för franska och belgiska barn som blivit föräldralösa under kriget"
Dessutom fick han den närmaste gatan uppkallad efter sig, Markisen de Villalobar. Jag tänker att de kunde ha skippat biten om "för trädgårdsfesten" och bara skrivit något om "för hans arbete för de föräldralösa", så hade det låtit lite mer seriöst - men då hade han å andra sidan aldrig hamnat på den här bloggen.

Thursday, May 17, 2018

En riktig våldtäktsman

Katarina Wennstam borde få medalj, allra minst.

Jag läste En riktig våldtäktsman, uppföljaren till Flickan och skulden. I den här boken granskar Wennstam synen på förövarna. Hon avslöjar det orimliga i att rättsväsendet och samhället går omkring och dumförklarar pojkar och män genom att tro att de inte kan tänka klart om det finns en flicka i närheten. Den normala mannen klarar ju visst av att förstå att ett nej är ett nej! Och respekterar det.

Men obs - den normale mannen och den vanlige mannen är inte samma sak. En våldtäktsman är vanligtvis en helt vanlig kille. Det finns våldtäktsmän i alla samhällsskikt, i alla åldrar, med alla typer av bakgrund. De är inte monster i grå regnrockar som står och hukar i en mörk park. De ser ut precis som vem som helst.

Däremot behandlas de mycket olika i media och domstolar. Förskräckande läsning! För i Wennstams granskning blir det klart att den våldtäktsman som är skruffig, ful eller invandrare kommer att ha dåliga chanser att slippa fri i en domstol - men den snygge, välordnade vita Danderydpappan, han kommer att bli trodd, frisläppt och antagligen helt ignorerad av pressuppbåden. "Jag hade oturen att bli våldtagen av en trevlig kille", säger ett av de intervjuade offren bittert och korrekt.

Det är också helt horribelt hur det verkar gå till mellan pojkar i grupp. Finns det verkligen så många män helt utan civilkurage och ryggrad där ute? Som "Jussi" i ett av de skildrade fallen, som i flera månaders polisförhör ljuger och hävdar att han också våldtog flickan, eftersom att han tycker det vore värre om kompisarna fick veta att han av empati bara låtsades jucka där i det mörka rummet. En tar sig för pannan.

Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det krävs en samtyckeslagstiftning. Den må vara svår att tolka, men den behövs, och inte minst för att bryta gamla förlegade idéer och knasig människosyn i våra domstolar.

Och alla som har söner måste ta sitt ansvar och omedelbart prata med dem om vikten av att respektera andras nej. Med start i när småpojkar "skojbråkar" och med uppföljning långt upp i tonåren. Ett nej - i varje sammanhang - måste respekteras, punkt slut.

Sluta dalta med pojkarna! Läs Wennstam!